En väldigt vanlig sjukdom är cancer. Det finns bröstcancer, lungcancer, tarmcancer och mycket mer. Barn får cancer. Och vuxna säger alltid: "Vi måst verkligen börja göra något åt det här, jag har själv skänkt bla bla bla" Fast när jag går runt och samlar in penar för cancerforskning så säger dem bara att vi kommer att behålla pengarna. Fast om dem nu skänker så mycket så kan väl inte det göra dem något att ge boet en tia. Jag och en vän sålde loom bands för att ge cancersjuka barn leksaker, så var det en som sa: Ärsh, vi kan göra egna loom bands själva. Jamen vi säljer ju inte loom bands för att VI ska få pengar, vi gör ju det för andra. Och ändå så måste vuxna vara så giriga och inte kunna göra något för välgörenhet. Dem på min gata skänker varje gång som jag samlar in, och det gör verkligen min dag. Jag blir ledsen när folk inte tror på mig. Det är ju inte MITT fel att jag är barn. Och varför ska man egentligen inte tro på barn? Barnen är vår framtid. Om ni vuxna inte tror på barn, så känner sig många värdelösa som inte blir trodd på. Jag blir så arg att jag skakar när folk bara säger: men du är ju ett barn, hur ska jag veta att du inte ljuger? som om att det är deras ursäkt för att inte skänka pengar.

Från Andersson